Idag vill jag prata om en typ av en ganska så intressant psykologisk dynamik som spelar ut sig mellan två eller flera personer, som bygger på konceptet av dissociation från delar av sig själv.

Dissociation innebär att vi separerat oss själv från någonting eller vad som helst inombords som upplevts som för mycket av ett hot att se som sig själv. Till exempel: Säg att en liten pojke går och hämtar en godis ur en godis-skåpet fast han ”inte får”, och hans mamma kommer in i rummet och skambelägger honom som "dålig" och "fel" för att han tagit en godis ur godis-skåpet.

Pojken upplever tillräckligt mycket skam för att bestämma sig för att dissociera sig från det inombords som upplevts som "dålig" eller "fel". Han skapar en separation från det inombords som upplevt ohanterlig skam, ofta tillräckligt mycket för att till och med pressa ner det så långt för att inte längre hålla en medveten medvetenhet om det inombords. Det blir istället en del av hans undermedvetna plan. Lite som att lägga en filt över någonting, det som vi lagt en filt över finns fortfarande där, men vi kan inte längre se det med ett medvetet öga.

När en person dissocierar från olika saker och ting inombords, så formar vi en identitet som inkluderar och exkluderar olika delar av sig själv, beroende på vad som varit hanterbart och lett till kärlek av sin omgivning, och beroende på vad som inte lett till kärlek och därmed varit ohanterligt att uppleva inombords.

Till exempel: Pojken som tog en kaka ur kakburken, skulle ironiskt nog börja uppleva sin identitet, som någon som alltid gör rätt, och aldrig fel. Inte för att pojken ”aldrig gör fel eller alltid gör rätt”, utan för att idéen av att göra fel, har varit så smärtsam och ohanterlig på grund av den skam han upplevt i barndomen, att han måste dissociera eller kontrollera sig själv ur idéen att vara någon som gör fel.

Det vi kan se från den här processen av dissociation, är att ens synliga identitet, alltså det som vi medvetet ser hos oss själva, skapar en polarisering inom en person. Dvs, det har varit någonting som har varit så smärtsamt och otryggt att uppleva, att vi klamrar oss fast vid den andra änden av den polariteten i ens identitet eller vardagliga upplevelse av sig själv. Såsom till exempel: Att göra fel vs att göra rätt.

Här är ett par andra exempel:

Det var så smärtsamt att visa sig mjuk för ens omgivning, så vi behöver skapa hela ens identitet kring att vara hård och en som klarar allt utan att spricka.

Det har varit så otryggt att vara beroende emotionellt av andra, så vi behöver skapa hela ens identitet kring att vara självständig och klarar sig själv.

Det har varit så ohanterligt att vara receptiv och ta emot ens omgivning, att vi behöver skapa hela ens identitet kring att ta upp plats och leda konversationen. Osv.

Så den här dynamiken som vi ska prata om idag, är när den här dissocierade polariseringen, spelar ut sig mellan två eller flera personer. Alltså, vi ser det som vi pressat undan och dissocierat från inom den andra parten, och dem ser det som dem pressat undan eller dissocierat från inom oss, men på utsidan ser det ut som att vi representerar två helt olika ändar av ett spektrum.

Det är bara för att inom den ena personen visar den ena änden av spektrumet utåt, och pressat undan den andra änden av spektrumet. Och den andra personen visar den andra änden av spektrumet utåt, och pressat undan den första änden av spektrumet. Såsom till exempel: Den ena personens identitet handlar om att vara god och göra rätt, eftersom idéen att göra fel varit så smärtsam, den andra personens identitet handlar om att vara en badass och rebell, eftersom det varit så smärtsamt att vara sårbar och oskyldigt öppen inför sin omgivning.

Helt enkelt, det är en spegling som pågår. 

När dessa två personer dessutom upplever varandra som det som vi pressat undan inombords, så leder det i sin tur ofta, speciellt när det varit någonting vi verkligen inte vet hur vi ska skapa lättnad kring, till att vi polariserar ännu mer in i vårt eget hörn, på grund av rädslan av det andra hörnet av spektrumet.

Låt oss titta på ett par fler exempel för att förstå den här dynamiken.

Ett jätte simpelt exempel är en person som utåt är superpositiv & optimistisk, och en annan person som är supernegativ & pessimistisk. Vad har dessa med varandra att göra och varför hamnar dem ofta med varandra? Personen som är superpositiv och optimistisk, är livrädd för idéen att se saker för hur de är eller upplevs nu, eller saker som upplevs som ett problem, risk eller en utmaning. Den här personen hade inte den hjälp och stöd i barndomen som dem behövde, att se att när ett upplevt problem uppstår, så har vi en väg ur det eller gentemot en lösning. Den här personen upplevde att när hen eller hens tidiga omgivning upplevde en negativ känsla eller upplevt problem, så kände dem sig fast i det tillståndet utan en väg ut. Hur läskigt är det, att uppleva någonting negativt men samtidigt tro och uppleva att vi är totalt fast i det tillståndet? Det är hjälplöshet och maktlöshet. Så den här personen utvecklande en extrem optimism eller till synes superpositiv syn på livet, för att undvika släppa in allt som närmar sig en upplevelse av ett upplevt problem, risk eller utmaning, som vi bokstavligen känner total maktlöshet inför att göra någonting åt om vi skulle se det.

Den andra personen upplever en superstor rädsla för personer som är för optimistiska & positiva. Personer som är optimistiska och positiva, riskerar att och gör så att dem blundar för problem, risker eller utmaningar. Den här personen har upplevt extrem otrygghet i sin barndom kring att få sina känslor av till exempel rädsla eller smärta sedda, eftersom ens omgivning blundat för eller inte känt sig kapabla att hantera dess rädsla eller smärta. Så för den här personen, så är optimistiska personer en absolut risk, eftersom optimistiska personer riskerar ignorera den personens känslor, vilket för den personen är en väldigt otrygg miljö att vara i, såsom i barndomen.

Så när dem här två personerna tittar på varandra, så kommer dem att se sina egna undan-pressade aspekter, såsom att vara positiv eller att vara negativ, samt de känslor och trauma som kopplas till den dissociation som skett i samband med den motsatta aspekten. Och dem kommer att se den risk som det andra hörnet inneburit för dem.

Så den som är positiv och optimistisk blir ofta ännu mer positiv och optimistisk när dem ser hur den andras pessimism triggar samma maktlöshet, och den som är pessimistisk och negativt blir ännu mer negativ och pessimistisk, när de upplever risken att köras över, och behöver tryggheten att bli sedd och hjälpt i sina negativa känslor. Intressant va?

Och vi kan ta ett antal olika exempel och applicera på samma dynamik. En person är rädd för att saker går för snabbt och vill att saker ska gå sakta i deras relation, den andra vill att saker ska gå snabbt och är rädd för vad att sakta ner och känna mer innebär för dem. Och när dem ser och upplever varandras saktahet och snabbhet, så blir dem rädda för vad den andra änden innebär och triggar, och går ofta ännu mer tillbaka i sitt hörn av sakta eller snabb.

Om vi inte blir medvetna om ekvationen såklart. Tillräckligt medveten för att bryta det mönstret.

När vi upptäcker det här mönstret i en relation till en annan, och vi har en intention att läka den splittring som det egentligen är inombords, så behöver vi ta reda på antingen vad det är som varit en extrem risk med att se sig själv som den änden av spektrumet. Såsom: Det var extremt läskigt att se problem eller utmaningar eftersom det var ohanterligt att se dem samtidigt som jag kände mig hopplöst fast i dem, utan en lösning eller väg ur. Så jag behövde utveckla en extrem positivism och lösnings-inriktande för att undvika känslan av att vara absolut fast i någonting sorgligt eller ohanterligt.

Eller så tittar vi på den andra sidan av det myntet och frågar oss själva, vad var det som jag behövde precis i den stunden när jag dissocierade mig från någonting, som jag inte hade och därmed dissocierade mig från det? Såsom: Jag behövde hjälp med att se att när någonting var jobbigt så fanns det en väg ur. Problem eller utmaningar har alltid en lösning. Jag behöver människors som var närvarande med mig tillräckligt för att hjälpa mig gentemot upplösning av konflikter eller upplevda problem, för att känna genuin optimism och hopp, snarare än hopplöshet och maktlöshet.

Att läka den här interna polariseringen eller splittringen, är bokstavligen att läka en intern konflikt, och lära sig skapa inre frid i den konflikten.