Utvecklingstrauma är en term som beskriver trauma eller hinder i kritiska faser av den emotionella utvecklingen i barndomen.

Många refererar till den här perioden som mest essentiell mellan ungefär 0-7 år, men det är också möjligt att säga att allt emotionellt trauma, eller barndomstrauma är en form av utvecklingstrauma, eftersom det är ett sätt att beskriva hur delar av ens emotionella utveckling ”rubbas” ur linje med hälsa, och därmed inte kan “växa upp”, eller “fastnar” emotionellt i ett tidigt stadie.

Till exempel:

En process av emotionell utveckling är att forma en trygg och hälsosam anknytning och relation till sin omgivning, som innebär till exempel att det är möjligt att behålla sin egen individualitet samtidigt som vi formar kontakt till andra människor.

Men säg att processen av att forma anknytning och relation till sin omgivning, präglades av gränsöverträdelse, och det var inte möjligt i sin miljö, att behålla sina gränser och individuella behov, viljor och egenskaper, och samtidigt behålla kontakt och kärlek till sin omgivning. Ens emotionella process att forma kontakt som behåller individualitet och gränser, är rubbat.

När en del av ens emotionella utveckling präglas av trauma, så betyder det att en del av ens emotionella sfär eller process rubbas kring en viss aspekt av ens behov eller emotionella uppsättning.

Lite som att en del av ens varelse ”fastnar” i det stadie som inte mött behov eller utvecklats emotionellt ”intakt”. Och som översätts i ens vidare upplevelse som ett icke-läkt trauma. Det här är varför vi ser och upplever vuxna personer, de kanske är 25 eller 67 eller 93, som fortfarande bär, känner och/eller externt uttrycker barndomstrauma. 

Till exempel:

En person vars tidiga verklighet präglades av en omgivning som påtvingade ett gränsöverskridande eller övergivande av sin individualitet, för att behålla kärlek och kontakt till dem, är nu kanske 25, 67 eller 93, men fortfarande ”fast” i den emotionella pusselbit som saknades eller det som vållade emotionellt trauma, det som egentligen behövde innebära att kontakt och kärlek tillåter att behålla sina gränser och individualitet i tidig barndom. Det kanske är ett trauma som sker i 1 eller 2-års-åldern, men uttrycker sig i personens nuvarande relationer eller vuxna kropp. Det kanske uttrycker sig som rädsla och distans av intimitet, eftersom intimitet och kontakt betyder att överge sig själv och sina gränser, för att behålla kontakt och kärlek.

Och om vi ser att utvecklingstrauma essentiellt är barndomstrauma som präglar ens emotionella upplevelse, så betyder det att vi alla bär utvecklingstrauma på olika plan eller i olika grader.

Så låt oss utforska ett perspektiv kring narcissism, eller specifikt den komponent av narcissism som upplevs som själv-centrering eller egoistiskt fokus, som helt förändrar och introducerar ett nytt perspektiv på vad narcissism egentligen är!

Många ser på narcissism som ett tillstånd av “självkärlek”, eftersom det ofta ser ut som ett extremt självfokus eller självcentrering. Men narcissism är ett tillstånd av brist på själv-kärlek, eller brist på upplevelsen av trygghet och säkerhet kring behovet av kärlek och kontakt i tidiga relationer. Det som verkar som ett extremt självfokus eller självcentrering, är ett konstant tillstånd av överlevnad. Det är ett konstant tillstånd av bevarande om den lilla förminskade idé av kärlek som finns kvar inom ens varelse. Ett tillstånd av brist på själv-kärlek, eller brist på trygghet och säkerhet kring kärlek, är ett resultat av bristande mötta emotionella behov eller en motsats till skapandet av trygg kontakt och kärlek i tidiga relationer.

Det betyder förövrigt att narcissism är ett tillstånd som existerar inom mer eller mindre alla människor på olika plan, om vi ser att narcissism eller ”narcissistiska tendenser” är ett tillstånd av trauma kring kontakt & kärlek från relationer, eller icke-mötta tidiga behov. För en person som ser på en persons narcissistiska tendenser utifrån, så ser narcissism ut som en oförklarlig komponent av ett “never-ending självfokus” eller metoder att bevara känslan av viktighet, betydelse och att känna sig sedd, hörd eller fokuserad på.

Men är det som ser ut som denna narcissistiska egocentrism och självfokus, också en del av utvecklingstrauma? Det vill säga, det som innebär att ”fastna” i en viss emotionell fas från barndomen, i vuxen ålder?

En del av ens process av emotionell utveckling som barn, är ett naturligt självcentrerat fokus. Det betyder inte vi som barn har ett bristande intresse av ens omgivnings välmående, eller en fundamental egocentrisk ondska, som vi ofta kanske kopplar till idéen av okompromissat självfokus.

Det betyder att ens naturliga ”uppgift” som barn, är att vara receptiv och fokuserad gentemot att möta sina emotionella och fysiska behov, för sin naturliga överlevnad och hälsa, behov som det inte kan möta själv, och som det är beroende av ens omgivning för att möta.

Eftersom majoriteten av våra behov sker genom ens externa omgivning, såsom mat, vatten, eller alla sociala och emotionellt baserad behov, så betyder det att det vi behöver från ens omgivning som barn, är en omgivning som också är fokuserade på ens emotionella och fysiska behov för ens överlevnad och emotionella hälsosamma utveckling.

Så, till exempel: Ett barn som är 1 eller 2, går ofta inte fram till sin mamma och säger: finns det någonting jag kan hjälpa dig med idag, disken eller att städa eller lyssna på dina behov? Det är någonting som känns instinktivt och intuitivt fel med hela den meningen för dem flesta av oss som läser den… Ett barns naturliga fokus, är inte sin omgivnings behov, eftersom det är utanför ramen av dess överlevnad och emotionella utveckling, det är helt enkelt att vara receptiv för sina egna behov.