Det finns en hårfin linje mellan att hjälpa eller vårda eller stötta någon, och att förminska någon, eller kapa av den personen från sin egen kraft, makt eller hälsa. Det är inte egentligen möjligt att hjälpa eller vårda någon ur ett negativt tillstånd, samtidigt som vi kapar av eller influerar den personen bort från sin egen kraft, makt eller hälsa. Låt oss dyka in i det här ämnet tillsammans.
Att hjälpa någon innebär i sig att, influera en persons egna tankar och handlingar gentemot sin egen hälsa, välmående eller upplösta tillstånd. Vi kan inte hjälpa någon eller vårda någon eller stötta någon, samtidigt som vi låser fast dem i en upplevelse av motsats till hälsa, inkapabilitet, maktlöshet eller ett negativt känslotillstånd såsom att känna sig emotionellt liten.
Att hjälpa, vårda eller stötta någon i sig, är att hjälpa någon öppna dörren gentemot ett upplöst tillstånd.
Att försöka vårda eller hjälpa någon samtidigt som vi influerar dem att stänga dörren gentemot sin egen hälsa, är lite som att försöka bli torr genom att hälla mer vatten på sig själv.
I samhället så kommer vi se många olika versioner av att hjälpa någon eller vårda eller stötta någon, som innebär att vi egentligen möjliggör för den personen att känna sig maktlös eller inkapabel att nå sin egen hälsa, välmående eller makt.
Det sker såklart genom att ”hjälpa”, vårda eller ”stötta” någon från fysiska handlingar såsom ord, subtila pikar eller direkta val gentemot den personen. Men också, att hålla någon i ett fokus som förminskar dem eller kapar av deras egen makt.
Det kan ju till exempel se ut såhär!
En mamma ”vårdar” eller ”hjälper” sitt barn med allt mellan att välja kläder till att bestämma barnets aktiviteter eller plocka upp pennorna som ramlade på golvet. Den här mamman pratar till sitt barn subtilt som att de inte är kapabel att göra eller välja någonting själv, eller som att det aldrig är tillräckligt när barnet gör någonting själv.
Barnet börjar ifrågasätta sig själv och sin egen inbyggda förmåga. De börjar översätta livet som att dem aldrig är tillräckliga och aldrig kan göra någonting själv. De börjar forma en själv-bild som kapar av sin egen förmåga, och barnet börjar känna sig instängt i sitt eget perspektiv av otillräcklighet eller oförmåga att göra någonting själv. De börjar ifrågasätta och uppleva en förvirring kring sina känslor, det känns dåligt att känna en separation från sin inbyggda kraft och förmåga, men det är hur ens verklighet har speglat ens identitet och vem vi tror att vi är. Det är också hur vi tror att kontakt och kärlek ser ut, vi känner kontakt till andra när vi inte känner och lever ut vår egen förmåga.
Eller: En person ”hjälper” en annan person genom att berätta saker för dem, som om den personen inte vet någonting själva, eller förminskar deras intellektuella förmåga. Det ser ut som att den ena personen har hjälpt den andra personen med någon form av intellektuell fakta, men när den ena personen ”hjälper” den andra personen, samtidigt som att dem fokuserar på den personen som inkapabel eller dum eller utan intellektuell förmåga, så har vi istället influerat den personen ifrån sin egen kraft eller kapabilitet, istället för att hjälpa dem gentemot sin kraft eller kapabilitet.
Eller: En person är fysiskt sjuk, och alla runtomkring den personen fokuserar på den personen som sjuk, som att deras identitet är sjukdom, eller som att just den här personen har ingen öppen väg gentemot sin egen hälsa. De inser inte att när de sätter den här personen i ett konstant fokus av sjukdom, så möjliggör dem en verklighet där personen kapas av från sin egen koppling till sin potential för hälsa, välmående och inbyggda möjlighet för ett positivt tillstånd. Sjukdom eller motsats till hälsa, känns dessutom i sig självt som motsatsen till hälsa eller välmående eller empowerment eller positiv känslonyans inom en person, och när någon pratar till någon annan med ett fokus som låser dem in i ett negativt tillstånd, så är det ett säkert kort att ofta skapa en negativ relation eller ett undermedvetet motstånd till personen som håller en i det fokuset. Bli inte förvånad om personen börjar skapa en emotionell distans, eller forma en irritation till den personen, som inte stöttar personen i sin egen kontakt med sin egen hälsa.
Istället, så kan vi överväga att att hjälpa någon, är att stämma in sig själv gentemot vad någons hälsa eller genuina expansion är. Är det att hjälpa eller vårda någon på ett specifikt vis som är deras hälsa? En persons genuina behov är ibland bokstavligen att ta emot hjälp eller stöd eller vårdande på ett specifikt vis. Eller är det att låta dem använda sin egen kapacitet eller kraft just nu?
När det kommer till att hjälpa eller vårda en annan person, eller en del av sig själv, så behöver vi fråga oss själva om vi i själva verket genom den handlingen eller tanken, öppnar personen gentemot sin egen hälsa, eller stänger personen från sin egen hälsa. Det här är ibland trixigt eftersom det kan ske på ytterst subtila vis, och vi behöver vara ärliga med vad som faktiskt sker inombords och inom den andra parten.
Vi behöver fråga oss själva, vad är vår undermedvetna anledning till varför vi egentligen hjälper eller vårdar den personen? Till exempel:
Jag har lärt mig att det enda sättet att ha ett självvärde och därmed känna mig älskad, är genom att vara behövd av någon. Eftersom mitt sanningssystem lyder att det enda sättet att vara älskad är att vara behövd av någon, så behöver jag alltid någon i min närhet som behöver mig för att uppleva kärlek. Men, om den personen faktiskt läks och inte längre behöver mig, så hotas min upplevelse av kärlek. Så jag har en investering i att ”hjälpa”, ”vårda” eller ”stötta” den personen, samtidigt som vi egentligen influerar dem att stanna i ett tillstånd av ohälsa eller behövande, så att dem fortfarande är i en position av att behöva oss, och vi förlorar inte kärlek. Till exempel, säg att jag vårdar eller hjälper personen fysiskt med att laga mat eller städa eller duscha, men jag håller samtidigt personen i ett perspektiv genom mina ord och mitt fokus, som att dem aldrig själva kommer vara kapabla att laga mat eller städa eller klara sig själv. Det fokuset och mina ord gentemot den personen, influerar dem att stängas ute från sin egen makt, kraft, hälsa eller potential att läka. Den undermedvetna anledningen till varför vi hjälper eller vårdar någon, är för att vi behöver att dem behöver oss, så att vi kan känna oss älskade. Ser ni?
Observera dig själv i din process av att hjälpa eller vårda eller stötta andra, eller dig själv, är det en likt en stöttepelare gentemot någons hälsa? Om inte, tillåt dig själv att istället hjälpa dig själv. Vad är vårt egentliga behov eller personlig vilja, som visar sig i impulsen att hjälpa någon, som vi inte varit ärlig med tidigare?
